måndag 12 augusti 2019

STUDIER?

Jag skrev ju att jag började studera till närvårdare i augusti förra året. Hur gick det då? Ja, inte så bra.

Eller det började bra. Jag var i skolan och trivdes som fisken i vattnet. Kände att  ä n t l i g e n  hade jag hittat rätt. Trivdes med min klass och trivdes med studierna. Det var intressant, roligt och lärorikt. Jag var ute på min första praktik (dagis) i november, men sen kraschade jag. Var in på avdelning en tid innan det blev dags för jullov. Efter jullovet gick jag tillbaka till skolan, men det tog inte så länge innan jag var på avdelning igen. Och efter det blev det paus i studierna resten av terminen.

Vad hände sen då? Jo, jag blev tvungen att hoppa av mina studier, igen. "Frivilligt".

Tårarna har runnit i massor och jag har varit så arg på mej själv. Varför varför varför misslyckades jag igen? Varför kunde jag inte bara må bättre så jag skulle ja fortsätta studera?

Radikal acceptans. Det är vad jag har fått ägna mej åt nu. Att acceptera situationen som den är, även om jag inte behöver tycka om den. Att försöka gå vidare och inte fastna i motgången.

Nu har det gått över två månader sen mötet på skolan. Och det är först nu som jag har börjat acceptera situationen, och gå vidare. Jag har, med hjälp av andra, försökt hitta andra lösningar. Hitta andra saker att göra tills jag är redo att studera igen.

För det är ju det jag fortfarande vill: studera till sjukskötare/närvårdare. Och jag ska tillbaka. Måste bara jobba lite på mej själv först.

tisdag 6 augusti 2019

INTE SÅ BRA

Jag trodde verkligen att förra inlägget var sant. Att det hade blivit så mycket bättre. Att jag hade vunnit över denhär skitsjukdomen. Men det blev inte så. Jag började må sämre. Igen.

I skrivandets stund har jag just blivit utskriven, eller rättare sagt igår. Före det var jag lite över en och en halv vecka på en akutpsykiatrisk avdelning. Igen. Vet inte hur många gånger jag varit inlagd det här året. Alltför många i alla fall.

Jag har varit tvångsvårdad.
Jag har blivit bältad.
Jag har behövt avdelningsvård.

Det som jag skrev i förra inlägget att jag inte behövde längre.

Besvikelsen är stor. Men jag kämpar. Kämpar för att överleva, kämpar för att vinna över mörkret.
Kämpar för att bli frisk.

måndag 13 augusti 2018

DET BLIR BÄTTRE!


Jag sitter inte längre på akuten för att jag har sår som måste sys.
Jag ligger inte längre i en säng på sjukhuset för att jag har tagit för mycket medicin.
Jag är inte längre tvångsvårdad på en psykiatrisk avdelning.
Jag blir inte bältad längre. 
Jag behöver inte avdelningsvård längre.
Jag överlever inte bara - jag lever.

Visst kämpar jag på med mitt ännu, men vem gör inte det?
Och visst har jag ganska långt kvar, men det går absolut åt rätt håll!

Vad vill jag säga med det här inlägget då?
Jo, det blir bättre.

Och vet ni vad?
Idag påbörjade jag mina studier för att bli närvårdare.


onsdag 5 juli 2017

FÅR JAG VISA MINA ÄRR?

Får man visa sina självskadeärr? Vågar man? Kan man?
Jag hoppas att svaret är ja.
Fast egentligen vet jag ju att det inte är så. Det är fortfarande inte okej.

Första gången jag självskadade var sommaren 2013. Varken djupt eller mycket, men tillräckligt. Jag vet egentligen inte varför jag började. Eller jo, jag var i desperat behov av att kunna kontrollera ångesten och jag hade hört om en annan som testat så jag tänkte lite att "why not?". Det är nog ett av de dummare val jag gjort i mitt liv.

Sommaren gick och jag självskadade inte mer då än den ena gången. Jag hade fyllt 18 i maj, och jag befann mej på Åland där jag sommarjobbade den sommaren. Sen kom jag hem, och det tog inte länge innan jag självskadade igen. Och igen. Och igen. Sen var jag fast.

Jag har alltså nu levt med ett självskadebeteende i ungefär 5 år. Ni förstår säkert då att jag har en hel del ärr. Skäms jag? Ja. Kan jag göra något åt mina ärr? Nej.
Men inte är det ju så heller att jag har självskadat konstant i 5 år, utan det har gått i perioder. Ibland har jag varit veckor eller månader utan att självskada, och ibland har det hänt oftare.

Okej, nu fick ni lite bakgrundsfakta - nu tillbaka till dagens ämne.

Självskador. Eller krigsskador, som jag kallar dem.
En sak jag ibland går runt och funderar på, är att varför skäms vi egentligen för våra ärr? Det är ju egentligen bara ny hud. Egentligen. Inte mer än så.
Men samtidigt, de få gånger jag vågar röra mej utomhus så att mina ärr syns, känner jag blickarna, hör skratten och viskningarna bakom min rygg. Och det gör ont.

Att vara tvungen att gå omkring i långa byxor/leggings och långärmad tröja mitt i sommaren är jobbigt. "Har du inte varmt?" är en fråga jag ibland får. Och jo, det har jag. Men mitt svar brukar ofta vara "Nej jag är frusen av mej". Och det är i och för sig sant, men SÅ frusen av mig är jag nu inte. Jag vågar bara inte gå med kortärmad. Klarar inte av blickarna. Vill inte veta vad folk tänker.

"Men Jenny, fyfan vad du har fula armar"
- Sa en vårdare åt mej en gång. Hen som borde förstå. Hen borde förstå att det här är inget jag vill göra. Jag vill inte ha armar fulla av sår. Jag vill inte skada mej själv. Men ibland händer det ändå. Det är inte bara en gång jag stått och gråtit framför spegeln då jag sett hur mina armar ser ut. Men det som har hänt har hänt, jag kan inte göra något åt det.

"Men sluta med det där, du borde skaffa pojkvän istället"
- Det är en annan kommentar jag fått. Behöver jag ens kommentera det?

Jag har kämpat mot min depression och ångest ganska länge nu. Och mina ärr är bara ett bevis på att jag har överlevt. Det visar att jag är starkare än det som försökt förstöra mej.
Jag har klarat av alla dagar, kvällar och nätter då jag trott att jag skulle dö av ångest. 
Alla de kvällar jag har legat på golvet och bitit mej i armen för att inte skrika rakt ut.
Jag har tagit mig igenom så många tunga dagar.

Jag har överlevt fast jag inte visste hur jag skulle orka.

"I've learned that you can keep going - long after you think you can't." 

Så snälla ni. Se mej som jag är. Inte som "hon med ärr". För jag är ju bara människa jag också.


Och till sist, är min fråga till dej: får jag visa mina ärr? Vågar jag? Kan jag?

(gammal bild)

tisdag 27 juni 2017

PSYKISK OHÄLSA UR EN KOMPIS SYNVINKEL

Oj, det har verkligen varit tyst här nu en tid.. Men nu är planen att återuppta bloggen (jee, visst?). 
Nåja. Vi börjar projektet "återuppta Jennys blogg" med ett gästinlägg av en av mina bästa vänner. Ni kanske minns inlägget som min mamma skrev, om psykisk ohälsa ur en förälders synvinkel? Nu är det dags för ett lite liknande inlägg - psykisk ohälsa ur en kompis synvinkel.
(Maria har också en egen blogg, den hittar ni här)

"Två av mina nära vänner lider av psykisk ohälsa. De mår så dåligt att jag flera gånger har suttit på akuten med dem. Jenny bad mig att skriva ett gästinlägg till hennes blogg. Hon är öppen med sina erfarenheter men min andra vän vill inte tala offentligt om sina upplevelser.
Psykisk ohälsa får en allt synligare roll i samhället. Fler och fler vågar gå ut med sina historier och det blir hela tiden mindre tabu att prata om det. Vi läser om personer som själva lider av psykisk ohälsa men det är sällan som närståendes perspektiv kommer fram.
Missbruk är en form för psykisk ohälsa så jag har levt i närheten av det största delen av mitt liv. Det är ändå stor skillnad på att vara anhörig till en missbrukare och vän till någon med psykisk ohälsa och jag har upplevt problematiken på olika sätt. Oftast har jag haft nytta av att ha vuxit upp med ett missbruk hemma men ibland har det gjort att jag har haft svårt att hantera mina vänners problem.
Som jag redan nämnde kommer jag bara att berätta om en av mina vänners sjukdom, trots att det på vissa punkter finns likheter. Jenny lider av depression, självskadebeteende, ångest och borderline. Redan i den beskrivningen förstår ni att det finns och har funnits en hel del problem. 
För att för min del få början på den här historien måste vi gå tillbaka till gymnasiet. Första året gick utan problem. Mot slutet av året började jag fundera på hur Jenny mådde men det kom aldrig på tal. Andra året kom. Höstterminen gick men kring jul började vi ana oråd i kompisgänget. Båda mina vänner visade tecken på att något inte stod rätt till men när vi frågade sa de att "allt var bra".
Under en klassresa på vårterminen blev det plötsligt kristallklart att Jenny inte mådde bra. När vi kom hem gick det en tid men så bestämde jag mig för att fråga henne om det. Samtidigt hade jag också frågat min andra vän hur hon hade det. Det visade sig ganska snabbt att båda två behövde professionell hjälp och det blev början på en lång och lärorik resa som ännu inte är till ända.
När mina föräldrar skiljde sig ordnade min pappa så att jag och min syster fick börja gå i terapi. Det hängde med under en stor del av mitt liv och att prata har alltid varit lösningen på mina funderingar. Hemma har vi haft ett öppet klimat och vi har kunnat (och kan) prata med våra föräldrar om det mesta. Ju mer jag fick höra om mina vänners tankar, desto klarare blev det att de behövde prata med någon som var utbildad på området. Jag visste att jag inte hade kapacitet att agera psykolog till dem och övertalade dem att låta mig ta kontakt med en lärare. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag gjorde under gymnasietiden.
Vår lärare visste hur vi skulle agera. Hon hade kontakter och fixade någon att prata med åt mina vänner. Tyvärr gick det långsamt till en början och det var jag som fick höra en stor del av deras funderingar. Jag talade mycket med dem båda under sommaren och hela det sista året i gymnasiet. En gång frågade jag varför de vände sig till mig och svaret blev att de trodde att jag skulle förstå.
Tredje året kom tillsammans med studentskrivningarna. Mina vänners psykiska hälsa blev sämre och under höstterminen fick vi för första gången vara med om en panikattack. Känslan av hjälplöshet var överväldigande. Du kan inte göra något när en person är i ångestens grepp, förutom att bibehålla ditt lugn. Vi var 17-18 år den hösten och ingen av oss hade erfarenhet av något liknande sedan tidigare. Efter den gången blev panikattackerna ett återkommande inslag i vår vardag och vi lärde oss med tiden hur vi skulle hantera dem.
Ibland tänker jag tillbaka på gymnasietiden och förundras över hur jag stod ut med stressen som hela situationen skapade. En del av det svaret finns i formen av en person, nämligen den lärare jag först tog kontakt med. Under hela den intensiva andra halvan av gymnasiet fanns hon där för mig, nästan 24 timmar i dygnet. Hon gick långt över det en lärare ska göra och det måste ha varit en stor belastning för henne med. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat av situationen utan henne. Tack vare henne höll jag mig flytande i depressionsträsket som vi simmade i. Jag vågar inte tänka på hur det skulle ha gått för mig om jag hade varit ensam. 
Efter gymnasiet fick vi en naturlig distans till varandra. Vi lever våra egna liv men våra gemensamma upplevelser gör att vi fortfarande har ett starkt band. Jag själv och de andra i gänget har flera gånger suttit på akuten med dem och det är inte ovanligt att vi känner av ångesten hos dem när vi träffas. Jag är fortfarande i beredskap när jag träffar dem och läser av deras kroppsspråk in i minsta detalj för att avgöra hur de mår just den dagen.
Mina upplevelser av psykisk ohälsa genom mina vänner har påverkat mig mycket och i viss mån förändrat mig som person. Man kan inte gå igenom så mycket oberörd. Självklart har jag fått många negativa upplevelser men inte alla erfarenheter har varit dåliga.
Det finns en känsla som har hängt med från början och det är oron. Varje gång mina tankar går till mina vänner följer oroskänslan med. Jag är rädd för att de ska ta sina liv och den rädslan vänjer jag mig aldrig vid. Jag har lärt mig att inte tänka på den hela tiden men varje gång tanken dyker upp slår den till med full kraft. Jag tror att det är en omedveten orsak till att jag har börjat ta avstånd från dem det senaste året. Det är lättare att hantera rädslan när jag inte ser dem lika ofta. 
På höstterminen under mitt tredje år i gymnasiet började jag få problem med aggression. Jag kunde explodera för ingenting hemma och det gick självklart ut över min familj. Det är en normal reaktion med tanke på den stressnivå jag upplevde i skolan och på fritiden men det var ändå tungt. Tidigare hade jag varit försiktigare och hade egentligen aldrig en rebellperiod i tonåren. Jag kände inte igen mig själv och visste inte varför jag var så arg hela tiden. En kort tid före jullovet började jag prata med skolkuratorn men ilskan höll i sig. Det var egentligen först när jag flyttade hemifrån och fick lite distans till allt som hänt som det lugnade ner sig.
Precis som när man är anhörig till en missbrukare blir man ofta medberoende till dem som lider av psykisk ohälsa. Jag hade en ohälsosamt stor roll i mina vänners mående i gymnasiet och det gjorde att det tog en lång tid för mig att släppa det som varit. Jag märker att jag fortfarande har en tendens att ta rollen som psykolog men det har blivit lättare att gå ur den.
Det har varit svårt för mig att se de vänner jag en gång kände försvinna längre och längre in i mörkret. Vissa perioder har jag inte kunnat skymta dem bland skuggorna men så kommer ett livstecken som visar att demonerna inte har vunnit. Ibland är det svårt att veta vad jag ska säga när jag inte har träffat dem på ett tag. För några år sedan visste jag allt men i nuläget kan jag inte svara när mina föräldrar undrar hur de mår. För jävligt, jo, men inte mer detaljerat än så.
Det senaste året har jag kämpat med att bli en "normal" vän till dem igen. Det är underligt att plötsligt ha en vanlig kompisrelation till någon som jag stod så nära under ett par år. Samtidigt är det också otroligt skönt att inte veta allt. De vet att jag finns där när det gäller men jag behöver inte alla detaljer.
Det låter kanske konstigt men mina vänners sjukdom har också haft en positiv inverkan på mig. Jag är inte lika sluten som jag var tidigare. Jag blev helt enkelt tvungen att öppna mig i gymnasiet. Min kusin sa en gång att hon får en kram av min syster men hon ger mig en kram. Idag ger jag mer än gärna kramar.
Jag behåller lugnet i krissituationer. Efter att ha suttit bredvid någon som har en allvarlig panikattack eller ringt efter ambulansen när någon har självmordstankar har jag lärt mig att stänga av mina egna känslor i den stunden. Efteråt kan jag släppa fram min egen ångest och rädsla men det gäller att hålla huvudet kallt när det är allvar.
Jag är mer öppen för allt som har med psyket att göra och är sen till att döma andra människor. Jag vet hur mycket som kan pågå på insidan, trots att någon till det yttre verkar må hur bra som helst. Samtidigt har jag blivit en levande lögndetektor. Det lärde jag mig redan i samspel med min mamma men det utvecklades under gymnasietiden. Jag skulle vara miljonär om jag hade fått en peng varje gång jag genomskådade repliken "allt är bra". Jag är överlag bra på att läsa kroppsspråk. När någon har en panikattack finns det inte rum för särskilt mycket verbal kommunikation utan hjälparen får största delen av informationen genom att tyda kroppsspråket.
Jag har lärt mig många saker under de här åren. Det viktigaste är att veta mina gränser. Jag tog på mig alldeles för stort ansvar under gymnasietiden. Idag har jag lättare för att ta avstånd, trots att det ännu ger skuldkänslor ibland. Det är svårt att tänka på sig själv först när man är van vid att lägga sin energi på någon annan i den situationen. 
En annan viktig sak jag har lärt mig är att man måste våga be om hjälp. Ibland har du inget annat val och det gör dig inte till en svag person. Jag tycker tvärtom att det visar hur stark någon är. Det krävs mod för att visa sig sårbar inför en annan människa.
Jag är övertygad om att mina vänner kan börja må bättre. Jag levde nära ett missbruk i cirka 15 år och jag vet att man kan bli frisk från långvarig psykisk ohälsa. Det svåra är att förmedla hoppet efter många år. Att låta lika övertygande när man upprepar meningen "jag tror på en bättre framtid" för hundrade gången som när man uttalade orden första gången. Att visa ljuset och den normala vardagen. Att våga vara lycklig och må bra, trots att de lever i mörkret.
Nu ska jag avsluta ett alldeles för långt inlägg. Det är en komplicerad historia och även den här texten är för kort för att få med alla nyanser. Om du läser det här vill jag att du ska ta med dig tre saker:
1. Du ska inte klara allt själv.
2. Döm inte.
3. Acceptera det du inte kan förändra.

Och framför allt, ta hand om dig!"

Avslutar inlägget med en bild på mej och Maria från då vi tog studenten (2014)

onsdag 7 september 2016

"Har du kvar din ätstörning mera?"

Du kanske minns att jag skrev det här inlägget där i december 2014?
Hur är det nu? Har jag ännu en ätstörning? Äter jag?


För att börja lite enkelt: Nej, jag har ingen ätstörning längre. Ja, jag äter.

Hur gjorde jag? Hur gick det till? Vad hjälpte?

Jag kämpade. Och kämpade. Och kämpade lite till.
Nej men jag gick en tid på ätstörningspolikliniken här i Vasa. Först bara o äta lunch några dagar i veckan för att sen börja gå nästan varje dag. Sen blev jag inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning igen, och det var väl egentligen där jag "lärde mej" äta igen. Ätstörningspolikliniken gav som grunden, och på avdelning började jag jobba.

Det som egentligen funkade bäst för mej var att sluta känna då jag åt. Sluta känna. Sluta tänka. Bara äta. I början var det ju sjukt tungt och ofta kom tårarna och den där förbannade ångesten. Men som det heter - övning ger färdighet. Jag fick helt enkelt lära mej äta igen.
Så det var bara att äta, äta och äta. Till sist började det gå lättare.

Hur tänker jag kring mat idag?

Jag skulle säga att jag har ett ganska normalt tankesätt kring mat. Visst får jag ännu ibland ångest om jag äter nåt jag "inte borde" eller om jag fuskar med maten nån dag. Men jag räknar inte kalorier mera och inte heller väger jag mej varje dag. Jag äter som jag ska, och kan också äta sötsaker. Idag vet jag också att jag måste äta för att kunna börja må bättre.

Om nån skulle träffa mej nu, skulle de inte tro på att jag haft en ätstörning (fast ätstörningen sitter i huvudet) för jag har nämligen gått upp ca 20 kg av mina mediciner, vilket har varit sjukt tungt. Senast idag stod jag framför spegeln och grät. Jag vet att alla kroppar är olika, och att alla kroppar är fina. Men att inte trivas med sin egen kropp är fruktansvärt tungt. Det är ju inget man kan göra nåt åt på en natt liksom.

Det var väl allt jag ville säga idag. Kram


(Mer om min depression och ångest kommer i ett annat inlägg)

måndag 8 februari 2016

ÖNSKEINLÄGG

Hej!

Det har varit tyst här en bra tid just nu, eftersom motivationen till att blogga har varit borta. Nu är dock motivationen tillbaka, men jag vet inte vad jag ska skriva om. Lite idé-brist just nu. Därför tänkte jag att ni kunde få önska nåt jag kunde skriva om.

Om ni inte vill kommentera här vad ni önskar jag skulle skriva om så går det också bra att skicka via Facebook.

Hoppas ni har det bra ♥