måndag 12 augusti 2019

STUDIER?

Jag skrev ju att jag började studera till närvårdare i augusti förra året. Hur gick det då? Ja, inte så bra.

Eller det började bra. Jag var i skolan och trivdes som fisken i vattnet. Kände att  ä n t l i g e n  hade jag hittat rätt. Trivdes med min klass och trivdes med studierna. Det var intressant, roligt och lärorikt. Jag var ute på min första praktik (dagis) i november, men sen kraschade jag. Var in på avdelning en tid innan det blev dags för jullov. Efter jullovet gick jag tillbaka till skolan, men det tog inte så länge innan jag var på avdelning igen. Och efter det blev det paus i studierna resten av terminen.

Vad hände sen då? Jo, jag blev tvungen att hoppa av mina studier, igen. "Frivilligt".

Tårarna har runnit i massor och jag har varit så arg på mej själv. Varför varför varför misslyckades jag igen? Varför kunde jag inte bara må bättre så jag skulle ja fortsätta studera?

Radikal acceptans. Det är vad jag har fått ägna mej åt nu. Att acceptera situationen som den är, även om jag inte behöver tycka om den. Att försöka gå vidare och inte fastna i motgången.

Nu har det gått över två månader sen mötet på skolan. Och det är först nu som jag har börjat acceptera situationen, och gå vidare. Jag har, med hjälp av andra, försökt hitta andra lösningar. Hitta andra saker att göra tills jag är redo att studera igen.

För det är ju det jag fortfarande vill: studera till sjukskötare/närvårdare. Och jag ska tillbaka. Måste bara jobba lite på mej själv först.

tisdag 6 augusti 2019

INTE SÅ BRA

Jag trodde verkligen att förra inlägget var sant. Att det hade blivit så mycket bättre. Att jag hade vunnit över denhär skitsjukdomen. Men det blev inte så. Jag började må sämre. Igen.

I skrivandets stund har jag just blivit utskriven, eller rättare sagt igår. Före det var jag lite över en och en halv vecka på en akutpsykiatrisk avdelning. Igen. Vet inte hur många gånger jag varit inlagd det här året. Alltför många i alla fall.

Jag har varit tvångsvårdad.
Jag har blivit bältad.
Jag har behövt avdelningsvård.

Det som jag skrev i förra inlägget att jag inte behövde längre.

Besvikelsen är stor. Men jag kämpar. Kämpar för att överleva, kämpar för att vinna över mörkret.
Kämpar för att bli frisk.