måndag 8 december 2014

INGEN SKA FÅ TA MIN DRÖM IFRÅN MIG!

Minns ni det här och det här inlägget?

I båda inläggen skriver jag lite om min dröm - att i framtiden jobba med de som är i liknande situation som jag själv är just nu. Människor som lider av psykisk ohälsa. Minns ni också då jag skrev att jag kom in till sjukskötare? Minns ni hur lycklig jag var? Det var mitt förstahands val, och jag klarade det. Att se sitt eget namn på lisan över antagna var underbart. Ett delmål till min dröm. En otrolig motivationshöjare till att kämpa sig frisk, att orka jobba med sig själv.

Så, i augusti i år började jag studera till sjukskötare vid Yrkeshögskolan Novia i Vasa. Jag kände direkt att det var min grej, även om jag fortfarande tvekade mellan sjukskötare och socionom. Men jag var i alla fall en bit på vägen till att jobba med det jag vill. Jobba med människor som mår dåligt och behöver lite extra stöd och hjälp i livet.

Som ni kanske minns så tog det inte så länge innan jag var inne på sjukhuset igen. Tvångsvårdad. Lite över en månad var jag där och sen var jag ännu sjukskriven en månad efteråt.

Efter den andra månaden som sjukskriven så kände jag mig starkare och mer stabil än på väldigt väldigt länge. Så jag bestämde mig för att ta mig tillbaka till skolan. Motivationen var på topp. Jag mådde äntligen tillräckligt bra för att studera!
Jag skrev till och med detta på min Facebook:


Bokade in ett möte med studiehandledaren och hon som är ansvarig över sjukskötarna på skolan för att fundera på hur och vad jag skulle göra för att komma tillbaka till studielivet. Ta ikapp det jag missat och börja på lite smått.

Och vet ni vad jag fick höra?

"Tyvärr kan vi inte låta dig studera till sjukskötare mer pga din psykiska ohälsa."

Jag kan meddela er att det gjorde så jävla ont. Jag vet ju vad jag vill. Jag vet vad jag klarar av. Skulle ju för sjutton inte ha sökt in dit om jag inte visste att jag skulle klara av det..

Men det är inte allt. Istället erbjöd de mig att byta till socionom till nästa höst, och börja läsa lite kurser redan i vår. De sa att jag skulle få ett möte veckan efter med hon som är ansvarig över socionomerna. Och jag var mer än okej med det ändå - för det var ju en utbildning jag också hade sökt till.

MEN! I fredags fick jag ett mejl om att jag dessvärre inte heller kan studera till socionom eftersom min "sjukdomsbild" sätter stopp för det. SJUKDOMSBILD!? What? Skojar ni med mig?

Jag blir så otroligt ledsen över att vi inte har kommit längre än så här i dagens samhälle. Att de som jobbar inom utbildningar inom vården inte kan se längre än så? Att de inte kan förstå att man inte kommer att må dåligt hela livet för att man under en tid har en sämre period.
Att de dessutom kan basera sitt beslut på ett papper jag fyllde i i höstas (där jag skrev att jag led av psykisk ohälsa) och ETT samtal med mig. ETT. YKSI. ONE. EIN. UNA.
De känner inte mig. De vet inte ett smack om vad jag gått igenom. Och framför allt - de har ingen aning om hur mycket jag klarar. I'm stronger than you think.

Snälla vänner. Om jag skulle ha lyssnat varje gång nån säger att jag inte kommer att klara av nånting så skulle jag inte vara där jag är idag.
  • Jag fick höra av läkarna på sjukhuset i vintras att det inte finns en chans att jag kommer att bli student i vår. Och vet ni vad jag gjorde? Jag blev student. 
  • Folk ska åt mig att jag inte kommer att klara av att jobba i sommar. Vet ni vad jag gjorde? Jag jobbade. 
  • Jag fick höra från flera olika håll att jag inte kommer komma in på sjukskötarlinjen. And guess what? Jag kom in. 
Om det är en sak jag har lärt mig det här året så är det att man är så mycket starkare än man tror. Man klarar av så mycket mer än man tror. Och framför allt: man klarar av så mycket mer än vad andra tror man gör.

Jag har en dröm. Jag har en plan. Och jag tänker fan inte låta nån ta det ifrån mig! Om jag så måste flytta och studera i en annan stad eller fast i ett annat land så tänker jag göra det! Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag klarar av. Piste. Jag brinner för att hjälpa andra. Jag lever för det. Det är min grej.

Så. Jag kommer göra allt för att få jobba med det jag vill. Jag VET att jag kommer klara det. Jag VET att jag kan vända all skit och allt tungt jag gått igenom till nåt positivt. Jag vet att det finns nån mening med att jag gått igenom allt detta. Och det kära vänner, är att jag på det viset kan hjälpa andra. Jag lovar, de allra bästa jag träffat inom vården så är de som själv har gått igenom nåt svårt i livet. De förstår så mycket bättre än de som bara läst om det i böckerna. Så varför skulle inte jag kunna göra det då?

Och nej jag försöker inte påstå att jag är frisk. Men vem fan är frisk? Vem är normal? Om du kan berätta det åt mig så blir jag glad.
Och ja, jag har en lång väg kvar att gå. Men jag jobbar ju så jäkla mycket för att bli frisk. Går i terapi 3 timmar per vecka och då snackar vi om en terapi som faktiskt kräver allt av dig. Dessutom får vi därifrån en massa hemuppgifter som också innebär att vi verkligen måste jobba med oss själva.

Men ja, jag skulle ha förstått om de skulle ha sagt att jag skulle ta paus i år och fortsätta nästa år. Fast det gick ju tydligen inte..? Men jag tänker inte byta bransch, det kan ni bara glömma. 

Jag lovar er kära vänner, jag tänker ge allt för att få tillbaka min studieplats. Eller för att de inte ska ta den ifrån mig. Och thank god har jag världens bästa människor bakom mig som hjälper mig. KÄRLEK.





24 kommentarer:

  1. Jag tycker faktiskt att det är helt rätt. Om man lider av psykisk ohälsa är man nog inte kapabel att se sjuka människor och dessutom ta hand om dem. Men som du sa, du kommer väl knappast att vara sjuk hela livet. Då är det ju bara att söka in sen då du är frisk!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår hur du tänker, det gör jag. Men nu är det ju så att jag studerar första året, vilket betyder att jag har 3½ år kvar ännu. Och dessutom så kan vem som helst drabbas av psykisk ohälsa, oberoende av yrke eller ålder. Så i såna fall borde väl ingen få utbilda sig till sånt eftersom man KAN bli sjuk. Eller?

      Och jag vet vad jag klarar av. Har redan sett en hel del väldigt sjuka människor under min sjukdomstid. Och som sagt, I'm stronger than you think.

      Ha det bra, ta hand om dej vem du än är!

      Radera
    2. Jag ser det mera tvärtemot anonym då igen. .. Jag ser det mera som att du har bra egen erfarenhet och öppna ögon även om ingens 'sjukdoms-resa' är den andra lik ... Varför skulle man inte va kapabel att se sjuka människor ifall man själv varit sjuk en gång ?? Är det inte så att man bara ser dem mera eftersom man själv en gång varit sjuk... Jag säger absolut att du inte skall ge upp din dröm! Kämpa på och jag håller tummarna för att 'dom som bestämmer' kunde tänka igenom deras beslut en eller två gånger till... huhhu!

      Radera
    3. Förstår nog anonym's point of view, men säkert är, eller kommer någon av hennes klass kompisar också drabbas av liknande symptomer som jenny gör nu. Men då det händer 1 eller 2 år in i studierna, så int kommer dom att förlora sin studie plats, nej man kommer att försöka sköta dom så de kan slutföra sina studier och göra sin del i samhället.

      Radera
    4. Rebecca: Jamen, precis! Håller helt med dig. Och nej, jag tänker aldrig ge upp. Jag vet vad jag vill! Kramar

      Radera
    5. Jw: ja alltså vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa. När som helst. Det är inget man kan styra eller bestämma över. Det viktigaste är att det går att bli frisk!

      Radera
  2. Jag tycker du är en otroligt stark och fin tjej och du tål och klarar sååå himmla mycket! men jag håller nog lite med övre kommenteraren tyvärr, för till sjukdomsbilden som psykiskt sjuk hör att man blir väldigt inriktad i sig själv och självisk (NU SÄGER JAG INTE ATT DU SOM PERSON ÄR SJÄLVISK) men sjukdomen gör att man blir självisk även om man inte tror det, har själv varit där.. därför passar de nog inte så bra med tanke på både praktiken och klassvännerna.

    Jag har absolut ingen rätt att komma och förklara för dig vad du klarar och inte eller vad du ska göra eller något som har att göra med ditt privatliv. Men jag tycker du ska ta det lungt och vila upp dig så att du orkar studera senare och inte bränner ut dig.

    Sen undrar jag bara är de inte så att de brukar ha psykisk hälsa som en fråga när man söker in? Jag är inte säker men tycker mig minnas att jag hört om det... borde det inte ha kommit upp då så ni kunnat diskutera redan från början?

    Men jag tror på dig du kommer bli precis vad du vill! Försöka orka och ta hand om dig så ordnar nog sig resten också. kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ser inte riktit hur man blir självisk av det.. om något så försöker man ju att inte vara en bördan åt andra.

      Radera
    2. Hej på dej anonym! Nu måste jag nog faktiskt ta och hålla med Jw:s svar här på din kommentar. För att man är sjuk betyder inte det att man blir självisk. För precis som Jw säger så försöker man hela tiden att inte vara en börda för andra. Jag känner många som lider av psykisk ohälsa, och jag kan säga att nästan alla av dem inte alls är själviska. Lite självisk är ju varenda människa, frisk eller sjuk, men det måste man ju vara.
      Men att man automatiskt blir självisk för att man är sjuk, håller jag absolut INTE med om.

      Och ja, jag vilar upp mig. Jag tar det lugnt. Har lärt mig att man måste det den hårda vägen. Men nu var det ju fråga om att jag skulle få börja i höst, och det är ett halvår till det. Man hinner komma långt på den tiden.

      Men tack ändå för dina fina ord. Ta hand om dej.

      Radera
  3. Helt sjukt att de kan säga så tycker jag :O Om du senare i arbetslivet inte klarar av att arbeta i vissa perioder är ju ett annat problem - som inte har något att göra med själva studierna och inte på något sätt angår skolan (om det nu är den framtida karriären de är bekymrade över..?) Och angående studier så finns det ju nåt som heter studieuppehåll också, så jo, man kan ju ta paus i studierna när/om det krävs.. Men de tänker kanske bara på pengarna som de får för varje utexaminerad studerande och problematiken kring att de kanske inte får dessa pengar inom beräknad tid,,,, -.- suck.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja alltså det tycker jag också. Och att de antar att jag aldrig kommer att kunna jobba som sjukskötare/socionom även då jag är frisk så är bara sjukt och baserat på stor okunskap. Som sagt så kan ju vem som helst drabbas.

      Och ja du har helt rätt, det finns studieuppehåll och många idag studerar med ett anpassat schema - så att de ska orka och klara av allt som krävs av en.

      Och ja, dessa pengar. Stor suck.

      Kramar åt dej!

      Radera
  4. Det finns så många som mår psykiskt dåligt och allas sjukdomar ser annorlunda ut, man kan omöjligt veta hur en person fungerar utan att tala med denne och fundera tillsammans. Riktigt taskigt av dem att säga att du inte kan tycker jag. Fortsätt kämpa för din dröm du, hejar på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa, håller absolut med dig! Jo, det var rätt så taskigt faktiskt. Att inte ens fundera med mig om vad jag tycker och tänker, det är ju trots allt mig det handlar om..
      Jag fortsätter kämpa! kramar

      Radera
  5. Ja blir förvånad över va jag läser... Studera själv i Novia i Vasa ett år och var också sjuk då, inte psykiskt men fysiskt. Då var alla jätte förstående och hjälpte mig bäst de kunde. Om int man får in sina studiepoäng p.g.a. sjukdom e de ju självklart att dom int kan ge efter hur mycke som helst, men att pausa sina studier ett år tycker jag alla borde ha rätt till!! Fortsätt kämpa, håller tummarna för dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med det är ju skillnaden mellan psykisk och fysisk sjukdom att.. man kan se den ena, den andra är något du bara inbillar dig "you know, just get over it".

      Radera
    2. Daniela: Jo, det är så sjukt tröttsamt att fysiska sjukdomar är okej, men inte psykiska.. Vad är skillnaden egentligen?
      Och ja jag håller med, en paus skulle vara mer än okej. Men att bara slänga ut mig är fräckt och väldigt oigenomtänkt..
      Tack ska du ha! Kram

      Radera
    3. Jw: tyvärr är det så folk tänker... sjukt trist..

      Radera
  6. Jag blir chockad då jag läser ditt inlägg!! Vi i Finland borde ju ha kommit längre än så!! Det är trots allt slutet av 2014.. Inte 1800 talet då det inte fanns ens nån slags vård för personer med psykisk ohälsa. Tycker det är fel av dem att bara bestämma sånt utan att ens diskutera saken med dig! Men jag tror på dig Jenny och kämpa vidare bara!! Det blir bättre!<3

    Och som i tidigare kommentarer så tkr jag att man är en erfarenhet rikare och förstår hur andra personer med psykisk ohälsa känner det, vet själv för mått väldigt dåligt en lång tid å di vänner som känt som jag ha varit störst stöd och jag är mycket starkare person idag trots att jag inte är frisk än.. så varför skulle man då inte kunna jobba som sjuksköterska då?? Någonstans har informationen om psykisk ohälsa gått snett -.- suck, en bit kvar innan den biten blir bra..

    Men hålls stark!! Vi tror på dig här ute!! Styrkekramar

    Svara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med dig.

      Tack ska du ha! Skönt att någon tror på mig!
      Kramar i massor <3 ta hand om dig.

      Radera
  7. Dethär är så jävla fel! jag går själv andra året på socionomlinjen, och fick höra om denhär händelsen ikväll. blev så otroligt arg, chokad och allt på en och samma gång. och på socionomlinjen som man t.om. pratar så glatt om att lyfta upp utsatta i samhället, se till att trygga dennes välbefinnande och vi tycker även det är BRA om man studerar till socionom och dessutom varit med om något själv som man senare kan hjälpa andra med. hoppas dethär tas upp, för du kan verkligen inte bara bli borttagen från en utbildning pga. din psykiska ohälsa.. tänk om du tom. mår hur bra som helst om tex 2 år, då sku de ju va jättebra att ha någon som du i arbetslivet att hjälpa andra utsatta ungdomar med psykisk ohälsa :) stå på dig! o vi e nog andra i skolan som gärna står upp för dig om det behövs. vi som redan går på socionom kan nog diskutera med de lärare som finns på utbildningsprogrammet och riktigt ifrågasätta vad de egentligen tänker med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, precis. Det har jag också hört. Frustrerande då de inte kan se längre än de gör.. men jag håller tummarna för att det ännu ska lösa sig.

      Tack ska du ha. Värmer massor! Kramar <3

      Radera
  8. Det går ändå!! Hela min avdelning skrattade år att jag ville bli undersköterska men med mycket peppning av skolan på komvux läste jag till undersköterska OCH mentalskötare med bra betyg!! Kämpa för din sak

    SvaraRadera
    Svar
    1. OJ vad glad jag blir av att läsa att du klarade av det trots avdelningens skitprat.. Härligt! <3

      Radera
  9. Jag läste om er på vasabladet och tänkte jag skulle kika in på bloggen, och det gör mig jvligt arg och besviken att du inte skulle få fortsätta pgr av "psykisk ohälsa"??? Alla mår dåligt någon gång i livet, alla. Och dessutom de som har ångest elr dylikt och bearbetat det vet sina gränser och har erfarenhet och kan hjälpa andra. Nästan alla som jobbar inom psyk vården har lidit av ångest elr liknande!! Blir så arg altså!
    Själv är jag närvårdare, och jag lider av ångest, ibland faller jag så djupt att jag vet varken ut elr in, men man vågar ju knappt prata om det för man vet ju hur folk dömer en, suck.
    Och när man pratar om ångest så är det ingen sjukdom, det är en känsla, en väldigt jobbig känsla som kan vara tuff att hantera, men det finns hjälp att få och man kan arbeta bort det! Stay strong. Det ni gör är fint!

    SvaraRadera