lördag 15 november 2014

MÅR JAG BÄTTRE NU?

Fick en fråga i en kommentar om jag fick bra hjälp av avdelningsvården, så jag tänkte jag skulle ta och svara på den frågan i ett inlägg, blandat med lite om hur avdelningsvården var.

Så, vi tar det från början.
Det var alltså lördagsnatten den 27:e september som det först blev ett besök till akuten för min del. Där fick vi vänta i flera timmar innan jag fick träffa en läkare, som efter att ha pratat med mig en stund bestämde att jag skulle skickas iväg till psykiatriska enheten med en M1 remiss (som alltså är en observationsremiss) och hon sa att jag fick välja mellan att åka frivilligt med ambulansen eller så skulle hon ringa dit polisen. Jag valde förstås att åka med frivilligt (jag fattade ju att jag inte hade nåt val).
Då vi kom fram till sjukhuset så träffade jag ännu en läkare som berättade att jag kommer vara under observation enligt den finländska mentalvårdslagen under högst 4 dygn. Jag satt där som ett stort frågetecken för jag hade ju ingen aning om vad det betydde (dessutom var min ångestnivå ganska så jättehög så min koncentration var ju på noll). Men en av vårdarna som var med på samtalet berättade att jag inte får avsluta vården inom den kommande dygnen, inte får gå ut och inte heller delta i några aktiviteter. Jag måste alltså vara där.

Efter att en av vårdarna (som var helt supertrevlig, hon blev min favorit där) kollat igenom alla mina saker och tömt min väska på saker som kunde vara farliga eller vassa, så fick jag ett rum. Det första jag såg då jag kom in på avdelningen var en lapp där det stod "skada inte din vårdare!" och då började jag nog fundera vart de hade skickat mig.. Jag var alltså på avdelning 1, och på den avdelning är människorna väldigt väldigt sjuka.. Tänker inte gå in på mer detaljer, med respekt mot de andra patienterna där.

På avdelning 1 var jag i två och en halv vecka. Först de fyra observationsdygnen och sen hade läkaren ansökt om att få tvångsvårda mig och det gick igenom. I början hade jag ingen rätt att gå ut alls, och jag höll på att gå sönder av att vara instängd på avdelningen dygnet runt. Hela miljön var så orolig och min kropp var på helspänn hela tiden. Det blev väl inte riktigt bättre av att andra och tredje kvällen jag var där så kom en av patienterna in i rummet och började krama mig och lägga sina händer där de inte ska vara. Sen då jag försökte komma förbi honom så försökte han hålla fast mig. Som tur var hjälpte det efter att jag var och pratade med en av nattvårdarna och sen fick jag sova i fred.
Det finns många nackdelar med att vara en nittonårig flicka på en psykiatrisk avdelning. Vart jag än gick på avdelningen var det en som stirrade på mig och en annan som heeeela tiden hälsade på mig och nu som då sa att "han var glad jag var där, för jag är trevlig att titta på". Inte saker man vill höra där. Ryser fortfarande bara vid tanken på det.

Men. Efter några dagar fick jag börja gå ut 2x15 minuter per dag med en vårdare, och herregud vilken skön känsla det var. Efter att inte ha fått frisk luft på fem dygn så kändes det som att komma ut i paradiset sen då man äntligen kom ut. Fick se nånting annat än de kala väggarna och allt som hände där. Kan faktiskt inte förklara hur skönt det var. Man lär sig liksom uppskatta de små sakerna i livet när man är instängd.

Efter två och en halv vecka på den avdelningen så fick jag äntligen byta till en annan avdelning. En mycket lugnare avdelning. En avdelning jag faktiskt blev bättre av att vara på. En avdelning där det fanns fler med liknande problem som jag. En avdelning där jag hittade ett stort stöd i de andra patienterna. En avdelning där vi kunde hjälpa varandra.
Om man själv inte varit på en avdelning kan det vara svårt att förstå hur otroligt viktigt det är att hitta andra patienter som man kan diskutera med. Andra som upplevt liknande och går igenom liknande. Jag lovar er, det finns ingen som förstår lika bra.

Skillnaderna mellan de två avdelningarna var stooora. Nu kunde jag slappna av, jag kunde låta mig själv ta det lugnt. Andas. Bara vila ut. Min kropp var inte på helspänn hela tiden. Miljön där var mycket lugnare, så också jag blev lugnare. Jag fick mera utgångstider och reglerna där var inte riktigt lika stränga. Jag var fortfarande tvångsvårdad, men sen då jag började må bättre fick jag mera frigång. Och nu har jag alltså varit utskriven i 12 dagar, och jag börjar ha kommit ifrån hospitaliseringen så småningom.

Så, till de stora frågorna: Blev jag bättre? Fick jag bra hjälp? Hur mår jag nu?

Svaret är inte enkelt. Men jag kan säga att: ja, jag mår bättre. Ja, jag fick hjälp. Jag är inte där längst ner på bottnen mer. En liten bit kom jag upp.
På den första avdelningen jag var, så blev jag ärligt talat inte bättre. Det var inte rätt avdelning för mig. Dessutom bytte de min terapi (mer om det i ett annat inlägg) som gjorde att mitt hopp kraschade ännu lite till. Men sen då jag fick byta avdelning, då började helningsprocessen. Trodde inte att avdelningsvården skulle hjälpa mig, men det gjorde den. Jag vet att jag inte alltid är så positiv till vårt lands psykvård, men jag måste ju faktiskt påpeka att de räddade mitt liv denna gång. Och det är jag tacksam över. Och visst upplevde jag en hel del fel nu också, men man måste se helheten. Jag lever, jag mår lite bättre. Jag fick hjälp. Det räcker för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar