lördag 29 november 2014

LITE TANKAR KRING TERAPI

Terapi. Terapi. Terapi. Terapi. Det är ett ord som är skrämmande och lugnande på samma gång.
Skrämmande för att man verkligen måste ge sitt allt, man måste våga blotta sin själ och verkligen visa sig sårbar. Man måste våga. Våga jobba med sig själv och våga lita på sin terapeut. Våga tro att det är värt det.
Lugnande för att det är ofta det som håller en vid liv. En livlina. En andningspaus. Hopp. Hjälp. Tro.

För ett år sedan hade jag just börjat gå i terapi. Jag gick till en psykolog några gånger i månaden, men det funkade inte. Jag vågade helt enkelt inte. Jag levde med ett naivt tankesätt om att jag skulle ha nåt fel i huvudet om jag gick till en psykolog. Prata? Varför skulle man göra det? Varför skulle JAG behöva det? Jag hade inte nåt fel. Jag mådde ju bra. Eller i alla fall tillräckligt bra. Bättre än jag förtjänade.

Tänk så mycket som kan ändras på ett år. Nu skäms jag över hur jag tänkte då. Jag förstår inte hur jag kunde vara så naiv? Hur jag ens kunde tänka så? Men ändå, på nåt sätt så kan jag ju koppla det till okunskapen som finns i vårt samhälle. Jag var 18 år och bodde i en liten kommun där INGEN pratade om sånt här. Allt var bara hysch hysch direkt nåt svårt kom upp på tal. Allt skulle vara fint och bra utåt, hur trasigt det än kunde vara på insidan. Så funkade det i den kommunen jag är från. I alla fall fick jag den uppfattningen.

Nu har jag ju, thank god, kommit fram till att det är okej. Det är mer än okej att prata med någon professionell. Det betyder INTE att det skulle vara något fel på en. Det är ju precis som att gå till tandläkaren för att fixa sina tänder - ingen skulle ju nånsin kräva av dig att du borde fixa det själv eller att det vore nåt fel på dig för att du går till en tandläkare. Så varför skulle det vara nåt fel på dig för att din själ är lite trasig? Det är det inte.

Jag kan ju säga att terapin räddade mitt liv. Inte den första, inte den andra - men den tredje. Som jag redan skrivit i nåt tidigare inlägg så måste man ibland byta några gånger innan man hittar rätt. Jag klickade först med den terapeut som jag träffade på sjukhuset. Han räddade mitt liv. Han såg mig, alltså inte bara mitt sjuka jag, utan MIG. Det som fanns under allt skit, det såg han. Redan första gången vi träffades. Jag minns jag satt på mitt rum på avdelning tre då han kom dit och berättade om terapin jag skulle börja med. Min första tanke var: "VA? En karl. Ska jag prata med en M-A-N?". Jag hade från förr bestämt mig för att aldrig prata med en man - de kunde väl inte förstå? De kunde väl inte sätta sig in i en flickas/kvinnas problem? Ja, ni hör hur naiv jag var. För tänk så fel jag hade. Han var ju helt underbar! Minns att efter vi hade pratat en stund så ändrade jag uppfattning, för gud i himmelen vad han gjorde ett bra intryck. Och sen den dagen har jag pratat med honom. Om allt. Om mina tankar. Mina känslor. Mitt mörker. Mitt liv. ALLT.

Tills nu i oktober.

Byte av terapi. Det kan ge en tårar i massor ska jag säga er. Hopplöshet. Ångest. Massa jävla tårar. En trasig själ. Smärta.

Vet ni den där känslan då man har hittat en terapeut som verkligen är rätt för en? Nu försöker jag inte påstå att terapin var en dans på rosor, för det var det absolut inte. Jag var ofta arg på honom och i början av hösten tänkte jag nästan frivilligt byta terapeut för då funkade det inte alls under några veckor. Tills det svängde igen. Det funkade igen. Vi funkade igen.
Och det är så det funkar. Precis som livet. Det går i berg-och-dalbanor. Jag minns de sista veckorna före jag åkte in på sjukhus så var han verkligen helt underbar. Vi satt på golvet i mörkret och drack kaffe. Han pratade om allt och lite till, för han visste att min ångest var så hög så att jag inte skulle få ur mig nånting alls. Han kände mig. Han visste hur han skulle ta min ångest.

Men sen. Jag åkte in på sjukhus. Tvångsvård (har fortfarande svårt att skriva det ordet..). Och läkarna bestämde, ovanför mitt huvud, att jag skulle byta terapi. Utan att prata med mig. Utan att fråga vad jag tyckte.

Jag hade fått en tid till min läkare på öppna vården och jag tyckte det var helt okej för jag gillar honom. Han är bra. Och jag visste min terapeut skulle vara med, så jag antog att vi skulle planera fortsättningen. Och då slog bomben ner. Terapibyte. De frågade vad jag tyckte om det - jag sa att jag inte ville. Hjälpte det? Noooope. Det var ju redan bestämt.

Så. Terapibyte var ett faktum. Och jag var helt förstörd. Grät hela den kvällen. Försökte desperat hitta en lösning på hela skiten så att jag kunde få fortsätta i KBT (kognitiv beteendeterapi) med honom. Skrev ett långt mejl åt min terapeut där jag försökte få honom att förstå att jag visst har gjort framsteg. Att jag behövde honom. Men jag visste ju att det inte skulle hjälpa, det var ju inte han som tagit beslutet. Men jag ville ändå mejla honom. Jag ville visa honom hur mycket han gjort för mig. Att han har hållit mig vid liv. Att han räddade mitt liv. Han fick mig att våga hoppas.
(Jag har gjort mycket framsteg tack vare hans hjälp, men för att hålla detta inlägg inom måttlig längd så tar vi det i ett annat inlägg.)

Nu då? Vad har jag för terapi? Jo, DBT (dialektisk beteendeterapi, vi är faktiskt den första och enda svenska dbt-gruppen i Finland). HÄR kan ni läsa om vad det är.
Men i korthet är det en terapi som består av både individualterapi (en timme i veckan) och gruppterapi (två timmar i veckan). Vi lär oss mindfulness, acceptans och olika krisfärdigheter, att stå ut då det är svårt och man strävar efter att minska självmordstankar och självskadebeteende. Att lära sig leva helt enkelt. Hitta ett sätt att leva så att livet känns värt det igen.

Så, ja, terapin i sig är bra. Jag tror jag kan ha nytta av den. Men det betyder inte att jag inte saknar min gamla terapeut. För det gör jag. Det gör så ont att börja om med en terapeut som inte vet nånting om en -  man måste dra heeeela storyn igen. Dra upp gamla sår. Hitta tilliten till den nya terapeuten, som för mig tar väldigt länge.

Nu försöker jag anpassa mig till den nya terapin, vilket inte går sådär jättebra. Har avbokat min terapi de senaste två veckorna, men jag känner att jag måste få ta det i min egen takt. Man skriver ändå ett kontrakt för ett år, så man hinner väl. Hoppas jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar