fredag 26 september 2014

EN HÄNDELSERIK KVÄLL/NATT ..

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om gårdagen, är nog fortfarande lite i chock. Helt sjukt hur mycket som kan hända på ett dygn.

Torsdagen började helt vanligt (eller vanligt och vanligt, som det gjort de senaste 1½ veckorna rättare sagt) och jag stack iväg på terapi kring 12-tiden. Ångestnivån var skyhög som vanligt, och min terapeut försökte övertala mig att ta emot erbjudandet om akutremiss till akutpsykiatriska polikliniken än en gång. Men jag är ganska envis då jag sätter den sidan till, så istället blev det en ny terapitimme inbokad och jag lovade att dyka upp. Helt som vanligt alltså.

Jag kom hem, kollade lite serier och försökte ignorera att jag egentligen hade lektion just då. Men eftersom min ångest bråkat med mig den senaste tiden så har antalet skoldagar på två veckor varit tre stycken. Istället har jag sovit, sovit och sovit. Legat i fosterställning på golvet och skakat för att det gjort så ont i hela mig och jag har för första gången faktiskt kräkts av ångest (och nu snackar vi alltså inte om att kräkas av egen vilja). Det går med andra ord inte riktigt som jag vill just nu.

Men jag tänkte inte desto mer på min situation just då, jag börjar vara ganska van med att må piss. Senare på kvällen då jag stod i duschen knackade det på dörren och där stod fyra fina typer. Vad jag inte visste då var att de hade planerat att ta mig till akuten..

Då jag fick reda på orsaken till deras besök fick jag panik och sprang iväg ut i mörkret. Vet faktiskt inte vad som hände i den stunden. Min hjärna slogs helt ut och jag bara fortsatte gå utan att veta vart jag var på väg. De andra letade efter mig och inte tog det ju länge innan de hittade mig. De fick bokstavligen dra mig in i bilen för att sen köra vidare till akuten. Behöver jag ens säga att jag var sjukt rädd och att min puls säkert var uppe i 200?

Väl framme vid akuten fortsatte mina "rymningsförsök" och jag bönade och bad om att de skulle låta mig åka hem igen. Men nej, de kan minsann vara envisa de med. Träffade en läkare och jag försökte få honom att tro att allt var okej (jag ville ju bara hem och sova..) men även den planen satte de andra käppar i hjulen för. Jag försökte prata mig ur situationen men tror ni det hjälpte? Nej.

Lite senare satt jag i bilen på väg mot psykiatriska enheten. Jag visste ju då att det inte fanns en chans mer att vända om, och inte tog det länge innan tårarna kom. Jag ville inte in. Inte en gång till. Inte nu. Men träffade en annan läkare där som så jättegärna ville ha in mig och jag gick till sist med på att sova där en natt, bara jag fick fara hem nästa dag.

I morse fick jag då träffa ännu en läkare som försökte övertala mig att åtminstone stanna där en vecka eller i alla fall över helgen för att få min situation stabilare. Argumenterade med henne i säkert en halvtimme innan hon äntligen gav upp och gick med på att skriva ut mig. Enligt henne var "situationen allvarlig och även den öppna vården är oroliga för mig", men jag ville bara hem. Jag klarar inte av att vara på nån avdelning, och ärligt talat så tvivlar jag på att de kan hjälpa mig.

Lite senare satt jag på en lektion i skolan (kontraster!) vilket kanske inte var den smartaste idé jag haft men jag överlevde i alla fall. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med min situation just nu, enda jag vet är att avdelningsvård inte är lösningen för mig. Och ja, jag vet att jag predikar om att man ska våga ta emot hjälpen osv, men jag är inte stark nog för det nu. Inte än. En dag i taget bara.


Det som är värst med hela situationen är att jag verkligen gjort mina vänner besvikna nu, i och med att jag skrev ut mig alltså (hoppas ni kan förlåta mig). Jag vet ju att de bara ville mitt bästa och jag vet också att jag antagligen skulle ha gjort likadant om situationen skulle ha varit omvänd. Jag fick bara sån chock igår då de fyra personer jag litar mest på i denna värld gick bakom min rygg. Det gjorde liksom lite ont. Även om jag vet att det var för min skull de gjorde det. Att de dessutom var tvungna att se min bitchiga sida var inte heller så skoj. Den sidan kommer inte ofta fram men då man trycker på fel knappar så hoppar bitchen i mig fram och då är det inte roligt mer.



6 kommentarer:

  1. Hej jenny jag tycker du är otroligt stark som orkar med livet fast du är i en grop nu! jag vill se dej kämpa och jag ser framemot dagen du likadant som jag kan säga att "jag klarade det, jag mår bra och det blir faktiskt bättre, allt e över nu" :) Hoppas du tar en dag i taget och försöker göra de beslut som för dej framåt mot tillfrisknad. Alltså INTE de lätta besluten som drar dej tillbaka (fast dom är så mycket mindre läskiga). ville bara säga att jag bryr mej om dej och vill dej allt väl! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men OJ vad dina ord värmer! Tack <3
      Ja, jag kämpar och tar en dag i taget. Mer kan man inte göra. Och jag strävar till att en dag kunna säga "i did it!"

      Ta hand om dig <3

      Radera
  2. Ta hand om dig. Hoppas du mår bättre snart. Jag tycker väldigt mycket om din blogg. Kram <3

    SvaraRadera
  3. Jag har varit i precis samma sits som du, och jag tycker att du ska ta emot hjälpen nu, det blir så mycket bättre! Jag vet att det är svårt att vara inlagd på en avdelning men hellre en "vanlig" avdelning än tvångsavdelningen, jag lovar dig. Man vänjer sig dessutom snabbt att vara på en avdelning även om de har väldigt strikta regler. Våga ta ett steg nu och ta emot hjälpen, läkarna vill ju trots allt ditt bästa. Kanske problemet är att du är för envis ibland, att du absolut inte ska ta emot hjälpen.. men jag råder dig att ta emot den! det blir så mycket bättre! Never give up och ta hand om dej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Jo det blev att ta emot hjälpen, och det blev också tvångsvård. Men är ute nu igen!
      Och jo, mitt stora problem är faktiskt att jag är så jäkla envis, vill ju klara av allt själv ;)

      Take care fina du! <3

      Radera