lördag 12 juli 2014

SOL UTE - MEN INTE INNE

"Huur kan du inte vara glad idag? Solen lyser ju!"
"Gå ut i solen en stund så blir det nog bättre."
"Varför är du hemma hela tiden? Gå ut och gör nånting."

Känner ni igen er? Har ni fått såna kommetarer nångång? Har ni märkt att vi försöker använda solen som om det skulle vara nåt magiskt trollspö som får våra hjärnspöken att tystna och som får våra själar att känna äkta glädje - bara vi är ute i solen. Som om vi skulle tro att solen är en magisk böna som löser alla problem.
Men visst. Solen är bra. Viktig, varm och härlig. Och jag tror att solen kan styra vårt humör, att vi påverkas på många plan av vädret. Men solen gör inget under, den kan inte rädda en vilsen själ genom att bara existera (ja, jag vet, överanalysera inte den sista meningen nu tack).
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag brukar älska sommaren och allt vad den innebär: sol, värme, bad, fotboll, strandhäng, fester, glass i stora lass. Jag tyckte att livet var ett enda stort kalas.
Men inte mer. Inte i år. Det går bara inte. Jag brukar använda solen som energikälla. Solen brukar göra mig varm och lugn inombords. Den brukar få mig att känna äkta glädje. Jag brukar gå runt och le för mig själv och tänka "faaan, vad livet är bra" (och på samma gång gå runt och nynna på en löjligt glad melodi) på sommaren. Jag kände "I'm on the top of the world" typ. Nejmen ni förstår känslan, va?
Så ja, jag förstår er alla som försöker predika om solen till 100%, det gör jag. Jag skulle själv säkert också göra det, om jag inte skulle ha upplevt hur det känns när solen slocknar inombords. Då allt är mörkt, kallt och blåsigt. Ungefär som då man fotograferar och använder ett gråfilter, eller som om man skulle gå runt med solglasögon hela tiden - allting är alltid lite mörkare. Då du inte mer bryr dig om solen lyser eller inte, det är bara ett enda stort jävla tomrum inombords. Du bryr dig inte om det skulle regna småspik utomhus hela sommaren - det skulle ju i alla fall ge dig en orsak till att stanna i sängen och kolla serier.

Så: Till alla er som av en eller annan orsak inte orkar med sommaren. Till dig som blir ledsen av att se bilder från stranden, festen eller kalaset - du vill ju också vara med, men nej det sätter sjukdomen stopp för. Du som hatar dig själv för att du tycker att du borde vara glad. Du som inte vågar visa dig lättklädd på stranden för att du känner dig tjock eller för att du vill dölja dina ärr. Du som springer varenda dag fast din kropp skriker av trötthet, bara för att kanske kanske kanske nästa år kunna visa dig på stranden. Du som längtar till regn och kallare väder så att du får bära långärmat och byxor igen. Du som får grym ångest av bara tanken på sommaren och allt som du borde hinna och orka med. Allt du borde göra. Hur glad du borde vara.
Till dig som känner dig ensammast i världen eftersom alla andra är ute i solen och njuter av livet medan du ligger hemma under täcket och bara vill försvinna.
Till dig som brukar älska sommaren, men nu har tappat hoppet om att nånsin göra det igen.
Det är okej. Du är inte ensam.

Jag önskar att jag skulle kunna säga "gör så här och så här så blir allt mycket bättre.." , fast, det kan jag ju inte. Jag önskar jag hade det där magiska trollspöet som skulle få dig att må bra. Eller åtminstone få känna lite glädje. Kunna njuta av sommaren liiiite i alla fall. Få känna att du är okej. Att du är precis lika värdefull som alla andra, även om du just nu går igenom en tuff period i livet.

Till dig, som räknar dagarna tills sommaren tar slut. Till dig, som varje dag använder all din kraft och energi till att orka lite lite till. Till dig som bara vill ge upp, men endå fortsätter kämpa:
DU ÄR SÅ JÄKLA STARK! Var stolt över dig själv, försök se hur långt du faktiskt har kommit. Och, det som jag sagt 100 gånger förr: du är inte ensam.
Känner du mina kramar?

2 kommentarer:

  1. Åå jenny du e så bra att lägga känslor till ord! kran! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj tack Emelie! Va glad jag blir :) kram <3

      Radera