onsdag 9 juli 2014

ETT STEG FRAM, TVÅ STEG BAK

Jag som varit så glad för mina framsteg den senaste tiden, men nu är det som om livet skulle ha gett mig en bitchslap och sagt "haha som om ditt liv nånsin skulle blir bra igen"..
"Monstret" (som min terapeut så vackert kallar det) i mitt huvud har makten igen, och tar bara över mer och mer. Jag förlorar, igen.

Jag visste ju nog att jag tog mig vatten över huvudet då jag tackade ja till det här sommarjobbet, men att det skulle vara så här grymt trodde jag nu aldrig.. "Five hours of pain" skulle man kunna kalla det. Nu tänker säkert någon av er att jag överdriver, för såååå jobbigt kan det väl inte vara heller. Men jo, för mig är det så. För det första orkar jag knappt ta mig upp ur sängen på morgonen, och att ta sig till jobbet är ännu värre. Att sitta instängd i en kiosk ger mig panik (trånga utrymmen är inte min grej), att försöka verka glad mot kunderna tar all min kraft och att sen märka att jag snart inte orkar mer gör inte saken riktigt bättre. De senaste veckorna har jag bara haft lust att sjukanmäla mig (vilket jag förstås inte har) och varenda dag jag tar mig till jobbet så måste jag, varenda minut, kämpa emot att inte bryta ihop helt. Och det värsta är att jag inte vet varför det är så här. Jag förstår som inte. Huur kan det vara så tungt? Hur kan det kräva all min kraft och energi? Varför varför varför är allt så jobbigt?

Man kunde ju tro att vädret skulle göra en gladare och ge en lite kraft, men i mitt fall är det inte så. Jag blir bara ännu mer ledsen då jag inser att jag inte ens kan glädjas över solen och värmen mer.. Sommaren brukar vara min favoritårstid och jag brukar tycka att livet är ett enda stort kalas. Nu är allt bara tomt.
Vad är det för fel på mig?

Meeeen, jag antar det bara är att bita ihop och räkna dagarna tills jag får sluta jobba. Kanske det blir bättre sen då jag flyttar?

2 kommentarer:

  1. Du vet ju att jag aldrig vill vara pessimist - livets hårda skola har lärt mig att alltid försöka se ljust på saker och ting... MEN, det är lite riskabelt att tänka att "allt bli säkert bättre om...".
    Det blir helt säkert bättre; ett myrsteg i taget! Kram! ♥

    SvaraRadera
  2. Jag veeeeet att det är riskabelt, men ibland måste man tänka så för att överhuvudtaget orka...
    För ett myrsteg fram och två elefanthopp bak börjar ta på krafterna..
    kjamis <3

    SvaraRadera