onsdag 2 juli 2014

ETT INLÄGG OM MIN RESA. (varning för långt inlägg.)


Här ser ni en bild på mej, en ganska glad bild dessutom. Men om sanningen ska fram så finns det ju dagar jag inte alls är glad. Dagar då jag är så långt ifrån glad man bara kommer. But that's life.

Eftersom jag bor i en liten kommun som äääääälskar att skvallra, så är det ju bara ett faktum att folk börjar prata. Och nu är jag sååå led allt skitprat och alla rykten att jag tänkte ta och reda ut vissa saker här. Jag ska liksom dra min story, så det är fritt fram för dig att läsa om du är intresserad. Så, kan vi komma överens om att om ni hädanefter fortfarande har problem med att jag varit så öppen med mina "problem" eller om ni har åsikter om vad jag har gått igenom så kan ni väl ta det face-to-face med mig istället för att prata bakom min rygg? Deal? Braa!

För att klara av att skriva det här så har jag samlat ihop allt mod jag har (och lite till) och fått en massa välbehövligt pepp av nära och kära. So, here we go!

Egentligen har jag väl mått dåligt en ganska lång tid, men har döljt det för både mig själv och andra. Det var inte förrän förra våren som jag bröt ihop helt. Jag, som hatar att gråta inför folk, bröt ihop på en flygplats inför klassen och lärarna (vi hade varit på en skolresa). Jag grät hela flyg- och bussresan hem, och även om folk frågade vad som hade hänt så sa jag bara att allt var bra. För sån är jag, jag kan sitta och stortjuta och ändå försöka övertyga andra om att allt är okej.
Även efter resan fortsatte jag som om allt var okej. Jag åkte iväg till Åland över sommaren för att jag hoppades på att miljöombyte skulle föra med sig nåt mirakel och göra så att jag blev som en ny människa igen. En glad människa. Så blev det ju inte..
Men, jag fortsatte hålla upp masken var jag än var: hemma, skolan, med kompisar. Det var bara på nätterna jag kunde släppa ut alla känslor, och jag har tappat räkningen på hur många nätter jag grät mig själv till sömns.
Egentligen vet jag inte vad som fick mig att må så fruktansvärt dåligt. Jag tror det kan bero på att mobbningen i högstadiet hade satt sina spår och även på extremt dålig självkänsla och enorma prestationskrav.

Hösten kom. Jag kom hem från Åland och de första veckorna gick helt bra. Tills den där väggen kom emot igen. Jag fick tips och uppmuntran om att börja gå till en psykolog, vilket jag (efter många om och men) gick med på att testa. Tyvärr så funkade personkemin mellan oss inte alls, så det blev bara fiasko av allting.
Det gick nån månad innan jag hade min allra första panikattack (i alla fall som nån såg). Det var i skolan, och jag visste inte riktigt vad som hände. Jag satt och pratade med kuratorn och mitt i allt började jag skaka och så småningom också hyperventilera. Fattade ingenting av vad som hände med mig, det kändes bara som om jag skulle dö och jag var livrädd.

Hösten var hemsk. Jag fortsatte med att försöka dölja allt, för jag skämdes så fruktansvärt. Hur kunde det här hända mig? Jag hade ju ett bra liv, så jag skämdes så över att jag ändå mådde dåligt. Förstod ingenting.
Vintern kom och panikattackerna började komma allt oftare. Jag slutade göra sånt som jag tyckte om (typ fotboll och fotografering) för ingenting var roligt mer. Depressionen hade tagit över helt. Under den tiden hade jag verkligen ingen kontroll över varken känslor eller tankar, och det skrämde mig. Det var kring den tiden som jag också fastnade i ett självskadebeteende. Jag kunde inte förstå varför det gjorde så ont inombords, och jag hade ingen aning om hur jag skulle få det att sluta. Så då var det ända som hjälpte att, ja, skada mig själv. För det var något jag förstod, jag fattade varför det gjorde ont på utsidan. Det var liksom förståeligt, inte alls som ångesten jag kände på insidan. Det var bara det att jag inte hade den minsta lilla aning om hur lätt man fastnar i ett sånt beteende. Man blir beroende, och snabbt dessutom.

Men, som ni säkert vet är inte ett sånt beteende nån långsiktig lösning. Ändå levde jag för de små stunder då jag fick känna nåt annat än ångest. Fast det bara kändes okej i några minuter eller nån timme (och som dessutom gav ännu mer ångest dagen efter), så var det bättre än inget. Förstå mig inte fel nu, det är absolut inget beteende som jag förespråkar, tvärtom. Jag vill bara få bort tabun och skammen kring det, för det är sååå mycket vanligare än folk tror. Tyvärr.
Jag insåg ganska snabbt att det inte blir bättre, utan bara sämre. Fick mindre kontroll över allting, så då fick jag den smarta idén om att försöka ta kontroll över maten. Inte heller bra.. För vet ni, man fastnar i sånt också.. Så det tog inte länge innan jag fick höra att jag höll på att utveckla en ätstörning, men det trodde jag ju inte alls på (hallå, det kunde ju inte hända mig liksom..), så jag fortsatte..

Jag tror att januari var den värsta månaden. Panikattackerna var grymma, till sist hade jag minst en panikattack varje dag, men ändå insåg jag inte allvaret i det hela. Inte ens då jag hade hyperventilerat så länge att mina ben och armar domnade bort, och jag inte ens kunde röra mig, förstod jag att något var riktigt fel. Jag blev bara irriterad på skolkuratorn och -hälsovårdaren eftersom de sa att jag måste börja andas lugnare nog, vilket jag inte alls förstod eftersom jag tyckte ju själv att jag andades ganska lugnt..
En dag hade jag en panikattack i fyra timmar, och skolan ringde ambulansen för de var rädda att jag skulle tuppa av och det hjälpte inte med den lugnande medicinen de gav mig. Det var då jag insåg att heeey, kanske det inte riktigt står rätt till då jag ligger i en säng i skolan med 3 ambulansmän runt mig som försöker få min andning att lugna ner sig.. Det värsta med den dagen var ändå oron som lyste i min mammas ögon då hon så mej ligga på en säng och hyperventilera, utan att kunna göra nåt åt det. Skolan hade än en gång ringt henne för att det inte fick det att gå om och jag såg ju hur mycket hon önskade att det fanns nåt som hon kunde göra, men det fanns det ju inte (mamma, jag älskar dig <3).
Och inte tog det många dagar innan skolläkaren skickade en akutremiss till psykiatriska polikliniken. Om jag inte minns helt fel så var det en tisdag i början på februari som hon, efter ännu en av mina panikattacker, meddelade mig att hon inte har nåt annat val än att skriva en akutremiss till psykiatriska polikliniken, och att det fanns en stor risk att det vill ha in mig på avdelningsvård. Jag minns att jag satt och tänkte "Jag? Avdelningsvård? Yeah, dream on. That won't happen..". Men onsdagen den 5:e februari minns jag väldigt bra.. Jag satt inne hos läkaren med en sjukskötare och skolkuratorn, och läkaren sa att han inte har några andra förslag åt mig än avdelningsvård. Och jag trodde jag skulle bryta ihop heeeelt då jag hörde det.. Jag hade ju mina sista månader i gymnasiet framför mig: Tysklandsresa från skolan, penkkis, läsledigt, studentskrivningar.. Jag skulle ju leva livet! Men innerst inne visste jag väl att jag inte hade nåt val.. Så från och med den dagen spenderade jag min vardag på en psykiatrisk avdelning.

De första dygnen var hemska. Jag ville bara därifrån. Eftersom jag var över 18 så var jag på en vuxenavdelning, och det kändes så skrämmande att alla dörrar och fönster var låsta och att man inte fick gå ut när och hur man ville. Jag minns bra hur jag låste in mej på wc:n och grät och grät och grät (jag kunde ju inte visa nån i personalen att jag grät, ju!) för jag kände mig så misslyckad och värdelös.
Avdelningen jag var på så var en veckoavdelning, så den var öppen måndag-fredag. Vissa helger tyckte läkaren eller nån annan kunnig person att jag inte mådde bra nog att åka hem över helgen, så då flyttades jag till en annan avdelning tills "min" avdelning öppnade igen.
Men man blev snabbt ganska van med reglerna på sjukhuset, och de flesta i personalen var riktigt trevliga. Den första månaden pratade jag typ inte med någon, jag ville bara bort och jag var helt säker på att ingen förstod mig.
Det tog inte länge innan de första skrivningarna kickade igång (hörförståelserna) och jag skrev 2/3 på sjukhuset, den sista skrev jag i skolan själv efter att alla andra hade skrivit, eftersom jag visste att jag inte alls skulle ha klarat av att sitta i en fullproppad sal och försöka få ner svar på ett papper. Själva penkkisdagen kom snabbt på och jag klarade av att vara med på själva evenemanget i skolan, men sen då resten for ut och festade så åkte jag tillbaka till sjukhuset. Det kändes som en otrolig förlust för mig, men jag är endå glad att jag åtminstone deltog i penkkis (fast det var sjukt jobbigt och jag bara ville sätta mig ner i ett hörn och gråta).

Alla vårens studentskrivningar skrev jag så länge jag var inskriven på sjukhuset, vissa på sjukhuset och vissa i skolan. Den skrivning jag minns bäst är nog psykologi - dels för att jag skrev en uppgift om självskadebeteende och självmord och dels för att jag hann skriva halva provet innan jag än en gång fick en panikattack. Trodde inte jag skulle klara av att skriva klart resten av provet, men jag samlade all min kraft, tog fram lite av den finska sisu jag visste jag hade långt inne och skrev klart det där jäkla provet. Minns ingenting av det jag skrev, men jag blev till och med godkänd.

Här är en bild från en av mina sämre dagar på sjukhuset. Låg typ och kollade film hela dagen och klarade inte av att prata med någon..

Efter ungefär en och en halv månad på sjukhuset så var det nån fiffig (lägg märke till min sarkasm) läkare som bestämde att vi skulle göra upp ett vårdkontrakt, som gick ut på att om jag en gång till skadade mig själv på nåt sätt så skulle avdelningsvården avbrytas omedelbart. Kan fortfarande inte förstå hur hen trodde att ett jäkla papper skulle lösa en sån sak? Helt sjukt.
Det gick några veckor innan det hände en liten olycka, som slutade med 6 stygn på mitt vänstra smalben, och dagen efter blev jag utskriven. Läkarens sista ord var "det är nog dags att börja bete sig som en vuxen nu". Förstår fortfarande inte vad hen tänkte med, men inte hade jag ju nåt att säga till om. Så jag åkte hem, och mådde fortfarande lika dåligt som då jag åkte in på sjukhuset två månader tidigare.

En bild från en av de sista dagarna på sjukhuset. Hade fått världens finaste stressboll av finaste Ica.

Nån vecka senare åkte jag iväg till Rhodos med en kompis där vi befann oss i två veckor. Det var skönt att få komma bort från allt en stund, även om det var en tung resa. Efter att vi kom hem från resan så gick det nån dag innan jag igen blev inskriven på sjukhuset, för att sen bli utskriven en vecka senare. Det värsta med det var att jag träffade fyra läkare under den veckan och alla hade olika åsikter om både vårdbehov och diagnoser. En sa att avdelningsvård var det ända som kunde hjälpa och en annan sa att hon skulle skriva ut mig samma vecka. Det var väl då jag bestämde mig för att aldrig mer bli inskriven på en psykiatrisk avdelning igen.

Det var ett tag som jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva den här dagen, dagen då jag fick fira studenten med alla andra. Men efter blod, svett och tårar kom resultaten, och jag var godkänd i allt. Resultaten var allt annat än något att hurra för, men jag tog mej igenom fast jag inte hade klarat av att läsa ett dugg. Det är väl det som är huvudsaken, väl?

Nu då? Vad sysslar jag med nu då kan man ju fundera. Just nu sommarjobbar jag i en glasskiosk, vilket vissa dagar är helt förjävligt och andra dagar lite bättre. Men jag kämpar. Jag går också i öppen vård vid sjukhuset, vilket betyder att jag träffar en terapeut två gånger i veckan. Jag hade turen att få en helt underbar terapeut, och utan honom skulle det nog inte gå.
Jag har ännu en låååång väg att gå och kämpar fortfarande emot ångestattackerna, och ibland känns det som om jag bara trampar på stället. Ibland vill jag bara ge upp. Men jag fortsätter kämpa.

Den här fina människan är jag sååå glad att jag träffade. Och om man ska se nåt positivt med min resa, så tror jag att våra vägar annars inte skulle ha mötts annars. Och jag är så glad jag har dig. Vet inte hur många gånger vi har suttit och pratat skit om psykiatrin här i landet och försökt komma på hur vi ska få ändrat på saker och ting. Vi har stora planer och drömmar på att göra nåt för att hjälpa andra, och du, jag är säker på att den dagen kommer att komma.
Du är bra du. Du förstår, utan att jag behöver säga ett ord. Du ser genom mina fasader, och du hittar alltid de rätta orden.

Till sist vill jag tacka alla som stöttat och hjälpt mej genom den svåraste tiden hittills i mitt nittonåriga liv. Att ni liksom inte gav upp fastän jag har mått så dåligt under en lång tid och knappt orkat prata med någon.
Min underbara familj och de finaste vännerna man kan ha. Skolan som ställde upp sjukt mycket för att ordna med att jag skulle få skriva studentproven på sjukhuset, lärarna som kunde förstå att jag inte alls klarade av vissa lektioner då jag fortfarande var i skolan. Och även personalen på sjukhuset, för jag vet att ni verkligen försökte hjälpa mig. Skolkuratorn, -hälsovårdaren och -läkaren, för att ni gjorde allt ni kunde för att försöka hjälpa mig. Och så alla ni andra, som på ett eller annat sätt har stöttar mig genom det här.
Utan er alla hade jag aldrig klarat mig levande genom det här. <3

Och snälla ni som läser det här: be nice. Det tog all min kraft och allt mitt mod att skriva den här texten. Jag ville liksom bara skriva det här i hopp om att nån annan kanske ska bli hjälpt av att läsa det här. För jag vet att jag är lååångt ifrån enda som har kämpat med liknande saker, men det är alldeles för mycket tabu och skam kring psykisk ohälsa. Vilket det inte alls borde vara.
Together we are strong, you know. Och du, vad du än går igenom: snälla ge aldrig upp. Du är inte ensam.

41 kommentarer:

  1. Ååh finaste jenny, vad du skriver bra. jag gråter så mycket när jag läser allt detta.. styrkekramar vännen <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina vännen min <3 kramar i massor!

      Radera
  2. Åj bästaste Jenny vännon miin <3 Känner alla känslor som går att känn när ja läser dehär!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj taaaaack gumman <3 kjaaaaaaaam

      Radera
  3. Va starkt av dej att skriva ut dehär, verkligen, wow. Jag tror på dej och vet att du kommer klara dehär, tänk på Håkans texter, som typ "ge inte tid till ånger, de blir bra va som än kommer!" Styrkekramar i massor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj tack ska du haa!! Å joo, Håkan har no saker å ting på klart han ;) kramar!

      Radera
  4. waow... Ha hört å förstått att du havi en jobbi tid men ja trodd aldri att e va såhär :O Stongt gjort av dej att ha kämpa genom e å fortfarand kämpar :) Kämpa vidare så blir de no bättre ska du se :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nå hödu he förstår ja noo, ja bruk va ganska bra på att håll saker för mig själv ;) Men tack ska du haaa, va snäll due!

      Radera
  5. du inspirerar <3 tänk att vi e släkt! stolt över de!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen preciis som du då! Jaa, tänk he, nåo har vi tuur nåo :D proud of you tooo!

      Radera
  6. Åååå tötis vännen min! Jättejättejääättestrongt att skriva om det! (För att inte tala om att vara med om det, såklart). Men minns vad som står här på väggen i kontoret: "When you are going thru hell - keep going!" (Winston Churchill) Fortsätter man bara kämpa, så kommer man nog ut i solen igen snart, inget varar för evigt. Minnen och tankar, bara, som Ica brukar säga. Kraaaam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj gulla Liselott, vad fin du är! Och ja, er vägg på Decibel har nog så sjukt många fina texter som jag försöööker hålla i minnet de svåra dagarna.
      "When things are bad, remember: It won't always be this way. Take one day at a time. When things are good, remember: It won't always be this way. Enjoy every great moment."
      Kjaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam <3

      Radera
  7. Jenny, du e den starkaste å modigaste människa ja vet!!! Du kämpar så hårt varje daa å tro int att vi tar dej för givet! Du e en av de snällaste å bästa människorna ja känner!
    Många styrkekraamar å ja försvinner aldri! (Sitter här mee tårar i ögona å e såå stolt!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj tacktacktack! Snälla ord hördu :) kraam

      Radera
  8. Du är stark som vågar berätta hur du har kämpat och ännu kämpar för att må bättre! Detta är ett ämne som tyvärr är så tabu att prata om men som allt fler människor drabbas av. Hoppas du orkar kämpa vidare och tack för att du delar med dig av dina tankar, det kommer att hjälpa andra att våga berätta om sina problem! Ta hand om dig! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att ni uppskattar att jag skrev min erfarenhet, och jag hoppas att fler vågar göra så också. För ja, du har absolut rätt, det ligger allt för mycket tabu kring ämnet... Tack o kraaam :)

      Radera
  9. Oj man märker hur lite man faktist vet om andra då man läser dehär.. å vi ha ändå gått i samma skola i sex år. Blir förbannad då ja läser att folk som säkert känner de ännu sämre än jag sprider rykten.. He e iallafall jättemodigt av de att berätt allt å ja e säker på att du hjälper många genom att del me dig av dina upplevelser! Kämpa på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa, måste bara hålla med. Har ju märkt att jag absolut inte är enda, för jag har fått mejl och meddelanden av människor som gått genom liknande saker, men inte vågat berätta åt någon. Vilket gör mig otroligt ledsen, att det faktiskt ska var så.. Jo, rykten suger. Men huuur och vem man än är så finns det alltid de som pratar skit, så jag tänkte att jag ju lika gärna kan vara ärlig då, och förhoppningsvis hjälpa nån annan på vägen..

      Radera
  10. Hanna Sjöholm3 juli 2014 16:54

    Shit Jenny, verkligen modit av dej! Due jättestark! Kämpa vidare o ge int upp! Styrkekramar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj taaaack fina! <3 kramar i massoor!

      Radera
  11. Oj va du e stark som vågar dela med dig! Du är riktigt riktigt stark hördu och jag önskar jag hade ditt mod o din styrka! Kraam Jenny <3 kämpa på! :)

    SvaraRadera
  12. Oj, starkt av dig att del med dig av dehär! Kämpa på o ta hand om dig! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj tack ska du haa Jessica! :)

      Radera
  13. Oj stackarn, så ung å så jobbigt tid du har haft, men gud så STARK du är! Jag hoppas, önskar, håller tummar å tår att de dåliga dagarna skall bli allt färre för att sen bli ett minne blott!!! Stor KRAM till dig

    mvh/en löparkompis till din syster

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina ord! Och ja, visst har det varit en otroligt tung tid, men jag försöker tro på uttrycket "what doesn't kill you makes you stronger".
      Kraam!

      Radera
  14. Den här texten får mig att vilja förändra psykvården mer, då jag har hört andra historier om att den inte varit första klassig direkt. Men den kanske fick dig att må bättre genom att den helt enkelt fick dig att se att något måste göras? :)hoppas att du genom din nya terapeut sakta men säkert kan jobba dig frammåt. Tyckte texten var väldigt välskriven och fin. Du har inget att skämmas för!

    Mvh någon som inte känner dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag måste faktiskt hålla med dig där. Jag har hört, sett och upplevt så mycket som är fel och dåligt med psykvården, så ja, vi är nog fler som vill göra stora förändringar där..
      Ja, nånting var väl nog bra, och visst fick det mog att öppna ögonen på nåt sätt. Och dessutom skulle jag aldrig ha träffat världens bästa terapeut annars ;)

      Tacktacktack, kram!

      Radera
  15. Jag blir väldigt väldigt ledsen över att läsa det här, över allt du är tvungen att kämpa med trots att du förtjänar allt det bästa. Men samtidigt blir jag stolt, och jag har en otroligt stark tro på dig, på att du genom att vara så öppen med detta kommer hjälpa fler än du kan tänka dig. Och bara genom att vara du är du så förbaskat bra! Det vet jag, fast vi inte har känt varandra sedan lågstadiet. Jag hejar på dig! Ville bara säga det. Hoppas du har en av de där bättre dagarna nu. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj tack Fanny!! Jag önskar och hoppas också att åtminstone NÅN ska bli hjölpt eller ens få lite hopp. Det är tyvärr alltför vanligt dessa saker..
      Oj tack fina Fanny! Kraam <3

      Radera
  16. Du! Vilken styrka du besitter! Ta vara på den, å glöm aldrig att du har den, för.. wow!!

    SvaraRadera
  17. hej! jag tycker att det du har gått igenom är inspirerande till oss andra som går/gått igenom detta, jag själv vet lite hur du har haft det och jag kan själv säga att det suger att bo i en kommun som bara skvallrar och talar skit bakom ens rygg. Tack för att du delar med dig och jag hoppas att jag en dag också vågar dela med mig och inte förbli anonym och försöka att dölja allt :) styrkekramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina ord! Och vet du, jag tror att den dagen kommer då du också vågar ta steget, du måste bara ge det lite tid. Att våga öppna sig och vara ärlig med sina "problem" är ett stort steg efter att först ha försökt dölja allting. Men det viktigaste är att du tar det i din egen takt! Stressa inte, du är redo då du är redo :)
      Styrkekramar åt dej med!

      Radera
  18. Strongt av dig att skriva detta! Jag har själv en psykisk sjukdom, men äter medicin som får mig att må jättebra. Jag har varit inlagd två ggr, men bara några dagar åt gången. Det var det värsta jag varit med om, så båda gångerna åkte jag hem fast de ville att jag skulle stanna. Psykvården har mycket att önska, men det finns enskilda människor som är bra. Jag har också en samtalskontakt som är bra. Önskar dig all lycka till och hoppas du mår bättre snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt att höra att medicinen hjälper dig, det är ju jättebra! Och trevligt at du har en fin samtalskontakt också, för sånt är jätteviktigt. Synd att psyk inte funkade, men ja, psykvården är lite bristfällig.....
      Tack och lycka till själv :)

      Radera
  19. Vad modig du är som vågar berätta allt det här öppet så att vem som helst kan läsa! Jag har själv mått och mår fortfarande psykiskt dåligt. Men har aldrig talat med någon om det direkt. Har skadat mig själv med flit (dock var det de tidiga tonåren). Det finns precis som du säger, bra och dåliga dagar. Jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde förut. Men det finns fortfarande dagar då jag tänker på allt skit som bubblar inom mig, alla negativa tankar. Ibland kan jag börja gråta när jag ska sova bara för att jag är så ledsen över allt möjligt. Men det går mot det bättre. Fortsätt kämpa och var stark, du verkar vara en riktig kämpe. Styrkekramar!

    SvaraRadera
  20. Tack du! Visst är det svårt att vara så öppen som jag är, men det är så värt det. Att hjälpa till för att få bort tabun, skammen och skuldkänslorna.
    Har du funderat på att prata om det? Skulle kunna hjälpa, eftersom det är svårt att ta sig ur psykisk ohälsa på egen hand. Även om det är bättre nu så kan det ändå vara värt att prata om det, i förebyggande syfte liksom.

    Fortsätt kämpa du med! Kram!

    SvaraRadera
  21. Kära, Jenny!
    Tack för att du delar med dig av din svåra resa. Jag är pappa till en flicka som befinner sig någonstans mitt i en liknande kris. Det betyder mycket för mig att genom din text få gråta, förtvivla – man också känna hopp.
    Tack.
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Tack snälla du för dina fina ord!!
      Och jag hoppas att din dotter får börja må bättre snart!!
      Kramar!

      Radera