fredag 18 juli 2014

ATT VÅGA BE OM HJÄLP

Tänkte ta och reflektera lite över det här med att våga be om hjälp. Om att våga visa att man inte mår bra, våga inse att man inte tar sig genom det här själv. För ingen av oss är nån supermänniska som klarar av precis ALLT själva. Ändå är steget att be om hjälp alldeles för stort. Visst, vi har kommit en bra bit på vägen, och om någon till exempel berättar att hen går till en terapeut för att få lufta huvudet lite så är det inte som om en bomb skulle ha släppts mera. Men ändå skrämmer det stora mörkertalet mig. Alla de som mår dåligt i sin ensamhet för att de inte vågar be om hjälp, inte vågar berätta.

Jag själv var precis likadan. Jag höll allt inom mig i flera år, och jag kan ju säga att det gjorde ju inte saken bättre. Att be om hjälp var inte ett alternativ för mig. Jag var så inställd på att jag absolut måste klara det själv, annars var jag ju en svag människa. Men att gå runt och fundera och älta på saker ensam är inte bra. Vår hjärna låser sig och vi hittar ingen lösning på någonting alls - så var det i alla fall för mig. Oftast behöver vi en annan persons råd, åsikter och synpunkter. Någon som kan se situationen ur ett annat perspektiv. Någon som lyssnar och förstår. Någon som bryr sig.

Något jag ofta funderar på är varför det är så himla mycket svårare att be om hjälp då det gäller nåt psykiskt än fysiskt. Att det ska vara så mycket skam och skuld runt det. Vi behöver inte skämmas över att vi mår dåligt, det är ju inte något vi själva väljer eller bestämmer över. Det bara händer. Då vi har en förkylning så går vi ju inte runt och döljer det för nära och kära, och om det inte går om så åker vi till hvc. Inte svårare än så. Men direkt det gäller nåt psykiskt så vågar vi inte. Rädda för vad andra ska säga och tycka. Rädda för att det ska göra oss till en sämre människa. Tanken på att andra ska börja prata skrämmer iväg oss, drar oss längre och längre ner i mörkret, längre och längre bort från hjälpen.

Själv har jag fortfarande svårt att be om hjälp. Jag har svårt att berätta och visa hur jag egentligen mår, och än idag håller jag fortfarande upp en fasad. Inte lika kraftigt som förut, men ändå. Jag är fortfarande rädd för att visa mig svag och sårbar. Att be om hjälp är svårt, att inse att jag inte klarar det här själv är ännu svårare. Men det är något jag kämpar med varje dag. För vet ni? Att be om hjälp är ett tecken på styrka, likaså att visa sig sårbar. Att visa att man mår dåligt. Jag beundrar de som kan visa hur de egentligen mår, de som inte är rädda att be om hjälp.
Jag har alltid tänkt att det alltid finns nån som mår sämre än mig, nån som behöver hjälpen mer. Nån som var värd hjälpen mer än mig. Men heeeey, vi är ju alla värda hjälp. Alla har rätt att må bra, oavsett vad ditt huvud säger åt dig. Oavsett vad någon annan säger. Dina känslor är dina känslor, om du mår dåligt över en sak så gör du det - ingen kan påstå att man inte kan må dåligt över en sån sak. Det är ingen skillnad om det är stort eller litet. En sak som du mår dåligt över behöver inte en annan känna så om - och tvärtom. Vi har alla våra egna tankar och känslor, och det har vi rätt till. Varenda sak så reagerar vi olika på, vi fokuserar på olika saker och tolkar olika. Man kan jämföra det med en fest till exempel: ett gäng kompisar går på samma fest och ska sedan återberätta festen åt en annan kompis som missade hela grejen. Då har alla sina egna synvinklar av festen, alla har lagt märke till olika saker och berättar allt ur en personlig synvinkel. Det en tyckte var jätteviktigt kanske en annan inte brydde sig ett dugg om. Så är det med vårt mående och våra känslor också. Allting är personligt och ingen annan kan bestämma vad du får eller inte får må dåligt över.

Jag kom kanske lite bort från poängen med det här inlägget nu. Men det jag försöker säga är: be om hjälp i tid. Låt det inte gå för långt, låt dig inte dras ännu längre ner i mörkret. Jag förstår om du är rädd, jag förstår att hela saken kan kännas jätteskrämmande.
Men tänk så här: om du bryter benet så är du väl inte rädd att be om hjälp? Att åka till en läkare för att hen ska kunna röntga och gipsa är ju inte så farligt. Läkaren får liksom checka upp vad som hänt med ditt ben, och hjälpa till för att underlätta din vardag lite - till exempel med att ge dig kryckor och medicin. Likadant är det då du ber om hjälp med ditt mående, bara det att man inte kan se vad som är "fel" i själen genom att röntga. Det syns oftast inte utåt (inte på insidan heller) hur en person mår, därför är det extra viktigt att du berättar hur du har det. Och är så ärlig som möjlig. De som jobbar med såna här saker finns ju där för dig. De vill hjälpa dig. De bryr sig.

Jag ångrar varje dag att jag inte sökte hjälp tidigare. Om jag fått prata igenom saker redan i högstadiet så kanske jag aldrig skulle ha blivit tvungen att spendera två månader på sjukhuset. Jag kanske hade mått bra nu istället för att varje dag kämpa för att inte falla. Så mitt råd till er: be om hjälp i tid. Du är värd att må bra, du är värd att få hjälp. Och för att du ber om hjälp är du inte svag - tvärtom.

Jag slår vad om att nån av er som läser det här känner att ni borde be om hjälp, men kanske inte vågar. Kanske ni har funderat på det, men ännu inte tagit steget. Vet ni vad jag tycker ni kan göra? Gå in hääär och  läs. Decibel har listat upp en massa hjälpställen som finns - just för dig.

Om det ännu är ett för stort steg att prata med någon face-to-face så kan du till exempel börja med att gå och läsa inlägget om stödsajter på nätet som jag skrev förra veckan. Ta steget, våga chansa. Kanske det inte känns som ett lika stort steg att prata med någon anonymt på nätet. Sen kanske du är redo att prata in real life. Och hittar du inte rätt hjälp första gången (du vet, personkemin kanske inte alltid stämmer) så är det bara att försöka igen. Men ge inte upp - du är värd hjälpen. Det är så mycket lättare att komma underfund med vad som spökar inombords om man kan diskutera det med någon annan. För ett år sedan trodde jag aldrig det. Då mina kompisar försiktigt sa att jag kanske borde prata med någon så svarade jag att jag aldrig i mitt liv tänker prata med någon professionell om mina problem. Jag trodde aldrig att det skulle kunna hjälpa. Tänk så fel jag hade.


4 kommentarer:

  1. Men va jör man om man e så långt o djupt intrasslad i sin skit och påå samma gng skäms ögonen ur sig överr allt att det äär omöjligt att sök hjälp, även fast man vet att man borde? hur ska man kun berätta för nån om någott man int förstår själv?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, det där att skämmas ögonen ur sig.. Been there done that liksom. Det var en stor orsak till att det tog sååå länge innan jag sökte hjälp. Men vet du vad jag kommit fram till? Det är absolut ingenting att skämmas över! Du har ju inte valt att må dåligt, inte heller har du valt att bli så långt indragen i din skit att du inte klarar dig ur det själv. Och vad det än är som du mår dåligt över, så loovar jag att psykologen/terapeuten har hört det förr. De har hört maassor, så de vet hur de ska reagera och gå till väga. Och det där att inte förstå själv tror jag är vanligare än man tror. Men det är också proffsen medvetna om. Och ingen kräver att du ska förstå, utan det är något som ni tillsammans kan jobba på :) De professionella har utbildning inom området så de vet vilka frågor de ska ställa och de är också medvetna om hur skamfullt psykisk ohälsa ofta är.

      Så mitt råd är att våga be om hjälp. Helst igår. Men så fort som möjligt, innan du blir ÄNNU mer intrasslad i din sk*t och dina problem. För det går att komma sig ur det, man måste bara ge det tid och verkligen jobba på det själv också. Och om du inte klarar av att söka hjälpen själv, så kan du be någon du litar på och tycker om att hjälpa dig. Men som sagt, det är absolut ingenting att skämmas över! Dessutom har ju också psykologer/terapeuter tystnadsplikt :) Det är bra att du också själv inser att du behöver hjälp, då är det "bara" att ge sig själv en spark i baken och ta tag i saken!

      Lycka till, jag håller tummarna för att du ska våga be om hjälp så snabbt som möjligt! För det är sååååååå värt det!!

      Radera
  2. Men va jör man om man e så långt o djupt intrasladd ii sin skit o på samma gång skäms ögonen ur sej överr allt som händer i sitt huvud? Hur ska man kun berätta får nån m någott som man int ens förstår själv?

    SvaraRadera
  3. hoppsan där kom visst samma kommentar två ggr hehe, de sket sej lite första gången, XD

    SvaraRadera