söndag 6 juli 2014

ÄNTLIGEN ETT STEG I RÄTT RIKTNING

Lördagen den femte juli låter väl som vilket datum som helst i dina öron? Så är det inte för mig. Det är den dagen jag har fruktat sedan min första sommarjobbsdag och som jag haft panik över hela förra veckan (eftersom det då blev fastställt att ja, jag jobbar under förmiddagen). Orsaken till att jag visste att den just den lördagen skulle bli ett rent helvete så var förstås: Vörådagarna.

Men, jag klarade det. Första timmen var relativt lugn, vilket också betydde att jag också höll mig ganska lugn inombords. Men sen, som ett blixtnedslag från bar himmel så dök det mittiallt upp en massa människor, och aaaallihopa skulle ju förstås köpa glass PÅ SAMMA GÅNG. Tre timmar yrade jag omkring inne i kiosken innan jag kunde sitta ner och andas en stund. I alla fall för mig så är mycket människor, trängsel, stress och press faktorer som brukar utlösa panikattacker. Och visst, största delen av arbetspasset så ville jag bara slänga mig ner på golvet och skrika och gråta samtidigt som jag bad till någon högre makt att klockan skulle gå snabbt så att jag slapp den där kiosken. Paniken härjade inom mig precis hela tiden och jag ville bara fly och springa iväg så långt jag bara kunde, men jag fick hållit den någotsånär under kontroll.

Meen jag klistrade på ett fakesmile och försökte verka glad och lugn fast jag ibland gick bak i kiosken och stod lutad över diskhon för att jag hade sån ångest så jag trodde jag skulle spy. Det kändes som att hela jag revs sönder i 1000 bitar, och jag hade noll verktyg att klistra ihop mig själv igen med..

Alltså vet ni vad jag funderar? När och hur ska jag någongång klara av folkmassor, stressade situationer och press igen? Jag förstår ju inte ens hur det blev så här, så då är det lite svårt att veta hur man ska komma ur det. Dagen då jag förstår mig på livet, så loovar jag att berätta. Okej?

Men som en klok människa sa åt mig i höstas: det är babysteps som gäller. Man kan inte ha för höga krav på sig själv (vilket är lättare sagt än gjort) och förvänta sig att allt kommer vara bra imorgon. Det här tar tid, och man måste jobba hårt varenda dag.

Jag är faktiskt glad att jag klarade av lördagen. För bara nån månad sen så skulle jag inte ens ha tagit mig till jobbet, och nu klarade jag av att stanna kvar fast jag inte alls ville. Jag ignorerade demonerna i mitt huvud och försökte bara köra mitt eget race. Och vet ni? Igår vann jag.

2 kommentarer:

  1. ... och du SÅG UT som om du hade situationen helt under kontroll och var vänlig och lugn utåt! Skulle jag inte ha vetat att du var orolig skulle jag aldrig ha kunnat gissa! Så det där med "fake it untill you make it" är en bra grej ibland :D Du var jätteduktig och jaaa, babysteps, vännen, babysteps! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj taaaack!! :D Trodde ju att jag ut som om jag höll på att bryta ihop hela tiden, för så kände jag ju mig. Men jaaa, "fake it til' you make it" är nog huippu ibland!
      Kjaaaaamisaar <3

      Radera